Strax före jul, närmare bestämt den 12/12 2012 klockan 12.12, fick Bergs kommun en ny turistattraktion. Då invigdes nämligen, mitt i centrum, Svenstaviks Storsjöodjurscenter – spaningscentral och högkvarter för alla som vill öka sina kunskaper om Sveriges enda sjöodjur. Vi erbjuder vittnesmål och observationsdata – sedan får var och en bilda sin egen uppfattning. Det är upp till var och en att söka sin egen förklaring. Men någonting finns därute…
Under sekel efter sekel har Storsjöodjuret visat sig för människor i jämtländska Storsjöbygden. Omkring 500 registrerade vittnesmål berättar om den oförklarliga och skrämmande varelse som plötsligt dyker upp ur sjöns djup – betydligt flerhar sett, men avstår från att rapportera av rädslaför att bli ansedda som tokiga. För hundra år sedan försökte man fånga Storsjöodjuret med en gigantisk fångstsax, agnad med en hel gris!
I Svenstavik idag gör man också försök att lösa Storsjöns mysterium,men med metoder som är betydligt vänligare mot sjömonstret. Med hjälp av högteknologiska under vattenkameror ska Jämtlands eget odjur hittas och dokumenteras på bild.
De flesta av de observationer som är kända gjordes på 1800 talet och 1900talet – säkert var observationer lika vanliga tidigare, men vittnesmålen blev inte nedtecknade. Av naturliga skäl är de flesta iakttagelser gjorda på sommaren, men det finns också rapporter från människor som sett odjuret under isen.
De som fått bevittna odjuret är i alla åldrar och kommer från alla samhällsklasser – ett av de starkaste vittnesmålen kommer från riksdagsmannen Jöns Bromée 1863 som under ed försäkrar sanningshalten. Iakttagelsen kunde också styrkas av flera av hans gårdsfolk.
Merparten av observationerna är gjorda i vikar och sund vid de mest befolkningstäta stränderna. Motsatsen vore nog egentligen mera anmärkningsvärd – ytterst få vistas mitt ute på flaket av denna 456 kvadratkilometer stora sjö.
År 1894 gick en grupp Östersundsbor samman och bildade bolag för att fånga Storsjöodjuret. Till och med kung Oscar II satsade pengar i projektet. Trots insatser från både inlejda valfångare och fångstmän med gigantiska slagsaxar lät sig odjuret inte luras. Eller odjuren – det kan ju knappast vara samma individ som visat sig i sjön sedan medeltiden.